Igår fick vi det där beskedet man inte alls vill få. Det där telefonsamtalet som man helst inte vill svara på. Vår pappa har avlidit plötsligt mitt i steget, mitt i livet. Det finns inga ord för hur stor saknaden är. Allt känns tomt. Livet är för kort. Vi är så små. Världen har förlorat en av de mest positiva människorna med ett av de större hjärtan jag känner. Hur ska vi kunna gå vidare utan dina kloka ord och dina suveräna lösningar på allt. Hur gör man utan sin livsguide? Det gör så ont. Fast jag vet att du finns med oss, jag känner det. Jag älskar…